Maten här är så typiskt centraleuropeisk som den kan bli, som jag antytt tidigare (schnitzel, knödel, surkål, öl), och det mesta är väldigt fettigt. Snabbmatställen har även ofta pizza, som folk trycker i sig medan de promenerar eller på tunnelbanan.
Liksom schnitzeln är kebaben här ofta - tillochmed i de flesta fall - gjord på kycklingkött. "Kebab är ju verkligen bara gott som fyllemat", sa en kompis till mig en gång. Jag kan inte riktigt hålla med - jag gillar kebab som såväl lunch- som middagsalternativ, även om jag föredrar den svenska varianten (oftast gjord på fläskkarré) framför kycklingvarianten.
Kebab heter lite olika saker på olika ställen. När man beställer på kebabställen i Stockholm brukar man oftast bara ange brödet (såvida man inte vill ha en meny eller tallrik), i stil med "en i pita, tack". Här finns en liknande motsvarighet: när man beställer det som i Sverige skulle kallas för kebabrulle kallas det för "dürüm", efter det durumvete som tortillabrödet som rullens innehåll omges av bakas på.
Vanligen räknas kebab till snabbmat, även om det innehåller avsevärt mycket färre kalorier (193 Kcal) än t.ex. hamburgare (244 Kcal) eller pizza (264 Kcal). Därmed inte sagt att det är särskilt nyttigt. Snabbmatsmässigt verkar det fortfarande som att sushi (som jag också gillar) är nyttigast. Däremot är sushi svårt att massproducera och därmed dyrt, i förhållande till annan "snabbmat". Har man kort om tid för lunch, t.ex. mellan lektioner, kan det dessutom vara vanskligt att ge sig på sushi - dels för att den helst ska ätas i maklig takt, dels för att mängd, pris och kvalitet varierar mellan olika restauranter på ett sätt som inte kebaben (som är i stort sett likadan hos alla återförsäljare) gör.
Att välja vad som är en passande lunch kan vara knepigt. Generellt är det nog helt enkelt ett gott råd att inte peta i maten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar