På hemväg

Gratis trådlöst på flygplatser är en bra grej. Då har man något att göra tiden mellan incheckning och avgång. Till exempel kan man blogga. Nu sitter jag på flygplatsen i Bratislava med en kopp kaffe och väntar på flyget hem. På lördag bär det av till USA för häng i bältvägen. Tisdag om två veckor återvänder jag till österns rike.

Autumn leaves

Hösten kommer snart (det går med vindens fart), och det börjar synas utanför mitt fönster.

En glåmig och mulen höstdag var också vad österrikarna fick fira sin nationaldag på igår. I Sverige är det där med militär på gatorna lite känsligt sen Ådalen -31, men här skäms man inte för att brassa ut såväl stridsvagnar som flygplan på Heldenplatz, parat med olika former av evenemang och gatuköksförsäljning i intilliggande Volksgarten.

Mest verkade vapenslagsfetischismen glädja medelålders män, att döma av köerna till att få provsitta eller bara känna på en riktig krigsmaskin.

Mindre entusiasm uppbådade då EU:

Efter att ha strosat runt en stund slog jag mig ner på Café Raimund för en capuccino och sachertårta, samt läsande av senaste Economist. Ett nationaldagsfirande lika gott som något.

Underjorden

Ni som faktiskt läser den här bloggen regelbundet får ursäkta den dåliga uppdateringsfrekvensen på sistone; jag har varit upptagen med både tidnings- och bokmakande.

I söndags tog jag mig iallafall till Karlsplatz för den tidigare omnämnda Den tredje mannen-visningen. Ner i underjorden bar det av, enligt reklamen för att följa i fotspåren på Orson Welles karaktär Harry Lime, som i filmen från 1949 blir jagad i stadens kloaker.

Nu var det ju inte så mycket av de utrymmena vi fick se, och inte mycket av turen handlade om utrymmena eller filmen. Istället var det en genomgång av renings- och avloppssystemen för Wiener Kanal. Vissa delar av det var förvisso intressant, som till exempel den feta tunnel som byggs trettio meter under mark under kanalen, men mest handlade det om avlagringar, flödesvolymer och liknande som kanske intresserar civilingenjörer mest.

En rättelse sen senast: KFC verkar visst finnas här, eller snart iallafall. Bilden nedan är från det lokala restaurang- och nöjescentret Donauplex vid Kagran.

Österrike, Slovakien och tillbaks igen

Ägnade lördagen åt att besöka Bratislava, Slovakiens huvudstad, en timmes tågresa bort.

Bratislava kan väl sägas vara en ganska genomsnittlig centraleuropeisk större stad. Det verkar som att det var någon form av nationell helgdag när jag var där, för nästan alla affärer var stängda och jag såg bröllopssällskap i tre olika kyrkor. Det kanske bidrog till intrycket att det var en ganska tråkig stad. Nu rörde jag mig bara inom ett visst område, men gamla staden var inget att att hurra för och andra delar var ganska fula och nedgångna. Man kunde till exempel se övergivna gamla byggnader mitt i stan.

Nu tycker jag iochförsig att övergivna hus är intressant, men för att vara ett land på framåtgående med hög tillväxt och relativt rikt för att vara forna östblocket så syntes det föga.

Det fanns iallafall ett bra och internationellt betonat café på en av huvudgatorna, dit jag gick efter att ha handlat på Tesco (varför finns Tesco och KFC i Tjeckien, Slovakien och Ungern men inte i Österrike?).

Kårpolitik

Besökte ikväll Österrikes motsvarighet till SFS-kongress. Mindre skala, elakare och kortare, men ungefär samma debattlinjer (detaljtjafs mellan sossar och konservativa, principiella liberaler rabulerar mellan dessa) och samma stil (vitt, pk och medelklassigt).

I talarstolen här Philipp Weingartshofer, från LSF (deras enda ombud).

Solnedgång över Donau

Utsikten från t-banan mellan Alte Donau och Kagran på U1-linjen. Grönskan till vänster är Donaupark.

Det är inte helt lätt att fotografera solnedgångar snyggt, särskilt inte genom glas från en tunnelbanevagn i rörelse. De bör helst upplevas irl.

Få solnedgångar är som den när en purpurglödande sol lyser upp de stora svarta bergöarna på Lofotens sydspets, när man långsamt lämnar dem bakom sig på färjan mellan Moskenes och Bodö. Rekommenderas.

Choklad

Hur lätt är det att hitta ett paket Milka i en svensk matbutik? Här finns det hyllmeter med choklad, och säkert ett tiotal sorters Milka. Mjölkchoklad har man ju ätit, men vispgräddechoklad var något nytt. Och krämigt.

Dödsknark

I Sverige stöter man nästan aldrig på vallmo, utom eventuellt små frön på bröd man köper styckvis. I oprocessat skick finns det gott om det på bl.a. Gotland.

Nere i centraleuropa är det dock en vanlig ingridiens i bakverk. Ett av de godaste kaffebröden i Tjeckien är det med mild vaniljkräm (smetana) och vallmo.

Vad jag har hört så är det förbjudet att sälja vallmo och vallmoprodukter i Sverige. Vallmo är nämligen grunden för opiater (närmare bestämt arten papaver somniferum), och även vallmofrön i viss mängd kan ha en milt lugnande effekt. Så när jag såg vallmolängd i en mataffär här idag tyckte jag att det var ett lagom politiskt inkorrekt statement att inhandla en.

Asiatiskt

Sökandet efter koreansk mat tog mig tidigare i veckan till kvarteren strax norr om Burgring. Det visade sig dock att de båda koreanska restauranger som enligt in-ter-net låg där med något kvarter mellan båda var borta. Glatt överraskad blev jag således idag när jag fann min väg till den sista restaurangen på min lista, Seoul, vid Nestroyplatz. Precis vid t-banan, fräscha lokaler, bra priser på både japanskt och koreanskt (bibimbap för 6 € vid lunchtid är kanske dyrt jämfört med Sydkorea, men billigt jämfört med Sverige...).

Till middag blev det sushi. Ordentliga fiskbitar, snabbt och välsmakande.

Besök hos Hayek, mm.

I måndags var det hög tid för första kufmötet här, när Vaclav Klaus (Tjeckiens president) talade på det lokala Hayek-institutet. Publiken var ungefär som på Timbro därhemma: konservativa gubbar i korrekta kostymer, paranta östermalmsdamer och unga nyliberaler i polo eller stärkta blusar med plirig idealism i ögonen.

Klaus, en satt och burdus centraleuropé, talade om miljö, ekonomi och sin nya bok "En blå, inte grön planet". Den handlar inte om vatten.

En av den mest kände (den mest kända?) Wien-filmerna är Den tredje mannen, från 1949. Slutscenerna, när polisen jagar Orson Welles karaktär Harry Lime genom kloakerna, är legendariska. Well, är man i Wien och intresserad av underjord så har man såklart tagit reda på att kloakerna är utrymmen under Karlsplatz. Och som av en händelse spelar biografen jag var på i söndags (Burg Kino) en film som är en slags "bakom scenerna" till Den tredje mannen. Och som ytterligare händelse gick jag förbi detta på vägen förbi Karlsplatz:

Det görs visade turer i kloakerna varje hel timme fyra dagar i veckan. Fredagsnöje!

En bit bortanför universitetsbyggnaden ligger campus. Utifrån ser det ut som ett fängelse. När man kommer in ser man att det är en lummig lund, med små grusgångar och folk som sitter och äter Rindfleisch på de restauranger som finns längs huslängorna. Mysigt. Men inte lika lätt att hitta - ESN-kontoret, som jag var där för att uppsöka, fann jag aldrig till. Lika bra det kanske, för det var ändå stängt, såg jag när jag kollade öppettiderna på nätet.

Offentlig kultur

Boende, allmänna medel och kultur satsar man på, här i Europas kulturella hjärta (eller iallafall var det det runt 1900 - till viss del lever stan kvar i tron att det fortfarande är dubbelmonarki...). Ett event är "Lange Nacht der Museen", där speciella bussar kör runt folk till utställningar på stadens många museer, som har öppet extra länge och inträdet är subventionerat. Detta inträffade i lördags.

Jag vandrade igenom ett par utställningar i Museumsquartier. Kan inte säga att det var särskilt givande. Ibland undrar jag om inte viss kultur - ofta offentligt bekostad sådan - har ett ord om sig att vara av vikt mest av pretentiösa skäl. Utställningen om digital kultur kan inte rimligen ha gett några bestående intryck på några mängder människor, trots det troliga antal tusen det kostade att sätta upp den. Det huvudsakliga värdet torde bestå i att medelösterrikaren, som annars mest bryr sig om jobb, bier, tv och fotboll, får uppleva något som den i efterhand kan omnämna i vaga termer som "kulturellt", utan att egentligen ha förstått innehållet...

Kalla mig ytlig, men jag fick definitivt en mer givande upplevelse av den kultur jag valde själv att lägga mina pengar på ikväll (om än med viss subvention - jag är ju ändå student, och har därför rabatt).

Noteringar

I Wien är man stolt över det kommunen åstadkommit. Så stolt att det står (stort) på alla bostadshus byggda av kommunen när de byggdes, och att det var Wien stad som gjorde det.

Även kollektivtrafiken är man stolt över. Wiener Liniens slogan, "Die Stadt gehört dir" (Staden tillhör dig), är käckare än något jag kan tänka mig SL komma på.
(Alltid när jag hör något presenteras med meningar som den eller liknande frågar jag mig vart jag vänder mig om jag vill sälja min del...)

Sen något år finns det ett (straffbefriat) rökförbud inomhus i Österrike. Ingen följer det, dock. Det röks ymnigt, både på restauranger, universitetet och ibland direkt under en skylt som påminner om rökförbudet. Eventuellt är mer tvingande lagstiftning på väg.

T-banan slutar gå vid 00.30, även på helger. Det finns dock bra nattbussar, även ut till mina kvarter.

Idag såg jag Leari, basisten från The Ark, vid kajen vid Schottenring. Min granne är svensk (tror jag) och den första personen jag pratade med på det första seminariet kunde svenska (hon hade gått i gymnasiet i Skåne, och bröt alltså på skånsk-österrikiska).

Det är ont om bankomater. Där de finns måste man ta sig förbi en glasdörr för att komma åt dem, genom att sätta sitt bankkort i en läsare. De räknar väl helt enkelt med att uteliggare inte har bankkort.

Stadsplanering

Idag var jag disciplinerad och gick upp i tid för att komma till universitetet vid 10; Erasmus-koordinatorn är på internationella kontoret 9-12. Trodde jag iallafall. Alla vardagar utom torsdag, visade det sig; då är de endast där på eftermiddagen. Efter lite strosande gick jag till Friedrich-Schmidt-Platz, till utställningen "Draussen in der Stadt" på stadens planeringskontor.

Informationsunderskottet minskade något efter besök hos Erasmus-ansvariga på universitetet och Juridicum (även om jag fortfarande inte kommer åt online-anmälningen).

Nu ska jag kolla klart på filmen jag påbörjade igår.

Rundtur

Hungern gjorde sig (för ovanlighetens skull) påmind på morgonen, så förmiddagen ägandes åt frunch, trassel med stadsdelsförvaltningens anmälningsservice och basvaruinköp. Kedjan Spar - som större delen av Europa, utom Sverige, har begåvats med - visade sig ha det mesta som behövdes för ett minimalistiskt hushåll (internetuppkoppling, choklad och öl had ejag redan).

Eftermiddagen ägnades åt strosande i staden och inspektion av universitetet.

Ingången. Lite annorlunda än A-huset på Frescati.

Juridicum. Även det lite annorlunda.

Mittemot universitetet finns ett café, Coffee Day, med gratis trådlöst och snuskigt god capuccino för 1,50 fredspengar. Bådar gott.

Har även noterat att man inte behöver gå 100 meter i innerstan (innanför ringen) om man inte vill. Det finns allmänna medel överallt. En buss, 2A, som ser ut som färdtjänstens bussar ungefär, går genom staden, ringända till ringända. Samma sträcka går en kort t-banelinje (som ska förlängas ytterligare, till 2008).

Installerad

En tågresa från ena änden av staden till den andra förde mig till mitt hem för åtminstone ett par månader framöver:

Efter att ha hämtat ut nyckel installerade jag mig i ett rum inte helt olikt de halvöppna kriminalvårdsanstalter i Sverige har. Men jag ska inte klaga. Kyl, kokvrå, stort badrum, snabbt nät (för det facila priset av 10 fredspengar/månad). Till både läge och utseende påminner området om (nya) Bergshamra, eller kanske Frösundavik. Med buss 27A eller tram 26 (eller till fots) tar man sig till Kagran, den närmaste t-banestationen, och från den tar det ~10 min in till stan.

Eftermiddag och kväll ägnades åt lunch och kaffe i staden, avverkande av punkter på att göra-lista och en promenad i kvarteret. Imorgon ska jag registrera mig på ett medborgarkontor och försöka hinna kika in universitetet.

Grüss Gott!